HEJ, -SAN
för en gångs skulle så känns det som att allt börjar ordna upp sig för mig.
jag har de få som alltid finns där för mig, som vet allt om mig, som känner mig utantill och ändå vill presentera mig som sin bäste vän.
jag har de få som orkar lyssna på allt mitt tjat, mina klagomål och allt annat som kretsar i mitt huvud, dag ut och dag in.
jag har mina bästa vänner.
& som att inte det vore nog så känns det lättare överlag!
jag och mamma har börjat återuppbygga våran relation på nytt efter allt skit som hänt, det har tagit oss nästan ett år att komma till den här vändpunkten, men nu är vi äntligen här och det känns helt fruktansvärt bra <3
jag känner mig som en större del i familjen, mer hemma än vad jag har känt på snart ett år! de flesta känner sig alltid "hemma" hos familjen och lägenheeten/huset osv. men jag har inte gjort det på länge, och har saknat den känslan, men den börjar sagta men säkert krypa tillbaka till mig och det sprider en stor lycka inom mig!
& all annan skit runtomkring känns som små fjärtar i rymden när jag inser dessa känslor :)
Jag kan skatta mig lycklig!
