hej, information
varje dag, under 4 veckor har jag lärt mig så himla mycket! jag anser att den bästa skolan är livet och det håller jag starkt fast vid. jag tror helt seriöst inte på att det finns något annat som är mycket bättre än det.
men att också (inte varje dag, men 2 ggr i veckan skulle jag tro) höra olika berättelser om olika hemförhållanden, tragiska förluster, upptäcka nya märken/sår/ärr osv. det skadar mig. så jävla mycket. det är så himla jobbigt att se och höra, så varje gång någon har berättat något elelr jag sätt något, går jag därifrån med tårarna som pressar bakom ögonlocken. jag försöker så mycket jag kan. det gör jag. jag försöker med hela hjärtat att göra det lättare för dom, lyssna, förstå, trösta, finnas där, och göra allt jag kan för att få andra att också lyssna till deras ord. deras berättelser. deras liv.
men många tycks verkligen blunda för det här. visst är det jobbigt att se sanningen, men i en sådan här situation finns det inte tid att blunda , hålla för öronen och hoppa vidare. man måste stanna upp för en stund, se vad som verkligen försigår, runt omkring oss, kanske tillochmed din granne. tillochmed dom du minst anar. stanna upp för en stund, lyssna till de olika incidenterna och vakna till. dags att göra något!
samhället suger i just såna här frågor! fifan, jag hatar när folk säger "det fínns inte så mycket vi kan göra faktiskt.." ÅT HELVETE med ditt skitsnack! du, du och även DU ska göra allt som står i er makt för att ge dessa barn, ungdomar, vuxna och allt vad det är, ett bättre liv! så enkelt är det bara. punkt slut.
